Onsdag.

Min farfar har gjort sin sista resa och finns nu i himmelen. Trots att jag inte är särskilt troende av mig tror jag att det finns något slags liv efter döden... Någonstans lever han vidare och jag vet att han har det bra!
Begravningen var väldigt fin och enkel och prästen var underbar. Vi hade Alma med oss då vi inte har någon barnvakt att tillgå, och stundtals hade hon väl lite väl mycket spring i benen. När Henk skulle ta med Alma för att gå ut så klargjorde prästen att hon absolut skulle stanna kvar. Barn är en naturlig del av livet menade hon... Vid närmare eftertanke så vet jag att även farfar ville att lilla Alma skulle vara med. Var det någt han tyckte om, så var det barnen.

Farfar blev 97 år och det gör mig ont att han inte fick uppleva sin 100-årsdag. Det var hans önskan men ödet ville annat.

Vila i frid, farfar...